...

Har i några veckor sett på nyheterna om dom svältande människorna nere i Afrika. Jag tycker det är jättehemskt att se dom, helst barnen. Det är ganska svårt att förstå fullt ut hur dom verkligen har det när man inte är där. Att sen dom blir rånade på maten som röda korset m.m  skickar in och dom aldrig får det känns ju helt fruktansvärt. När man skänker pengar till dom men fast dom inte får det utan andra som inte behöver det tar det. Jag hoppas det kommer bli en förbättring där nere fort.

Så tittar jag på mig själv. Välgödd men ändå lyckas revbenen skina igenom tröjan. Hur ser jag ut egentligen? Jag känner mig som och ser en tjockis när jag tittar i spegeln. Min räddning är klänningar och luftiga tröjor eller koftor. Tänk om man kunde ge bort lite fett till dom som behöver, som man gör med blod menar jag.

Annars så har jag tabbat mig ganska så rejält idag. Jag måste tänka två gånger innan jag säger/skriver något, jag tänker inte på att vissa saker kan såra andra när jag gör det. Även fast jag mår dåligt ska jag inte få andra att göra det också. Det är en sak som jag inte tycker om att andra gör så jag vill inte göra det själv. Men det kommer ibland automatiskt. Jag tycker inte om att prata om mina känslor och jag tror jag kan komma fram som ganska känslokall i vissa lägen. Jag har väl blivit uppfostrad sådan, att ens problem går man inte runt och pratar om, det ska man hålla för sig själv. Gråta gör man ensam så att ingen hör eller ser. Man ska le, skratta och vara glad i alla sociala lägen och det kommer jag fortsätta vara. För jag är en glad person verkligen. Men jag undrar vad jag skulle göra om någon stannade upp mig och frågade hur det egentligen är, hur det står still och hur man mår. Men det går ju emot alla lagar, sådant frågar man inte folk för det är ingen som egentligen vill veta. Känner jag mig rätt så kommer jag aldrig bekymra någon med det.

Jag ber om ursäkt om någon tagit illa upp över något jag skrivit på bloggen.